The Children of John!
Mitt avsked från Tatum var tungt. Vi samlades på skolgården, alla elever från Primary och Nursery School samt lärarna för att ta avsked. Tal hölls av både eleverna, rektorn och mig. Sen avslutade skolkören med dans och sång. Jag lyckades kontrollera känslorna men några av flickorna grät.. Otroligt hur man kan göra ett sånt avtryck på bara några veckor.
Att ha möjlighet att kunna ta tjänstledigt I 5veckor, utan lön, spara ihop tillräckligt med pengar för dubbla uppehällen och för flygresa t.o.r. är ett STORT privilegium. När 99% av de jag träffat aldrig rest utanför sin by, kläderna de har på sig är varken hela eller rena eller att man inte minns sist man var mätt. Att jag, tack vare mina förutsättningar, kunnat hjälpa andra även om det med våra ögon varit med små medel. Alla familjer och vänner som hjälpt mig att samla ihop kläder, leksaker och pengar till de behövande. Så många tårar som fallits och böner som sagts tack vare era gåvor, jag tror inte ni kan föreställa er den glädje och tacksamhet som ni givit.
Mina sista dagar i Tatum umgicks jag mycket med en pojke på nio år som går i skolan jag jobbade på. Han förlorade sin mamma som 2åring och pappan övergav dem. Han har en lillasyster men jag har ingen koll på vart hon är. Denna pojke bor sedan några år tillbaka hos en äldre kvinna och hennes man. En familj som bor i ett, med dessa mått mätt, fint hus, de biologiska barnen är vuxna och studerar i europa.
För några dagar sedan gick jag hem till honom för första gången. Han satt i köket med sin ”styvpappa” och blev överlycklig när han såg mig komma. ”Madame” skrek han och sprang och kramade mig. Jag hade med mig kläder och skoltillbehör till honom. Han blev såklart jätte glad och när han blev ombedd att tacka mig för gåvorna började hans tårar att falla. Förmodligen den enda presenten han någonsin fått. Jag blev väldigt berörd över hans reaktion och naturligt kom vi lite närmre varandra.
Dagen efter kom han direkt efter skolan hem till mig. Vi lagade mat tillsammans och han åt med mycket god aptit. Kycklingklubborna var fullkomligt rensade och endast små benbitar fanns kvar. Jag hade ytterligare några kläder på kontoret som han fick och bytte om till. Skinn, ben och muskler på denna lilla kropp. INGET fett. Han berättade för mig att han jobbar på gården nästan varje dag efter skolan och oftast får han ett mål mat om dagen och ibland frukost.
På eftermiddagen gick vi till affären och han fick välja precis det han ville; godis, kakor och läsk. Jag stoppade ner bröd, spagetthi, tandborste och tandkräm i påsen. Tydligen var tandborste för dyrt att köpa för föräldrarna eftersom han aldrig haft någon.
På kvällen följde jag med honom hem igen, han sprang in till sin styvpappa som satt och titta på tv med sin vän i vardagsrummet för att visa alla kläder och andra gåvor han fått. Överlycklig plockade han upp allt och redovisade sak för sak. Jag bad honom visa mig hans rum innan jag gick hem.
Han började gå mot ett rum utanför huset och öppnade dörren till en barack. Jag möttes av en stark odör, samma som på offentliga toaletter. Där fanns en trasig säng, om man nu kan kalla det för det, bruna lakan som aldrig blivit tvättade, trasig madrass. Trasig byrå och smutsiga kläder överallt. Råttor på golvet... Jag tappade talförmågan och kunde inte sova den natten.
Dagen efter kom han och mötte mig igen efter skolan. Han följde med mig på mina aktiviteter och vi åt mat tillsammans. Han berättade att han drömt om att han följde med mig hem till Sverige. Jag frågade om han fick sin spagetti och bröd till frukost som han fått med sig hem dagen innan. Maten och godiset hade mamman tagit och han har inte fått något sedan dess. Ett par byxor som han fick, hade flickan tagit som bor i samma hus (avlägsen släkting). Jag frågade om han gillade sitt rum och han svarade att han gärna skulle vilja bo i huset eftersom de har fem rum men hans föräldrar säger att de behöver rummen när de får besök.
Jag har fått berättat för mig att han sov först i huset men kissade på sig på nätterna och fick därför flytta ut eftersom det var för ”jobbigt” att ha honom i huset. Och sedan några år tillbaka bor han i ”rummet” utanför huset. Pojken berättade att han inte tyckte om sitt rum eftersom råttorna äter upp allt, inkl hans kläder. Ilska kokade i mig och jag kände en stark förtvivlan.
Jag förstår att folk hemma i Sverige har svårt att ha tillit till hjälporganisationer eftersom det ofta framkommer att de är korrupta. Och om hjälporganisationerna gör rätt för sig och pengarna/gåvorna kommer fram till familjen är det inte säkert att barnen får ta del av det utan de vuxna tar det för sig själva. Och så är det i det här fallet. Detta är en pojke som utåt sätt har det väldigt bra men han lever i gömd fattigdom och blir behandlad som en råtta.
--------------------------------------------
Min bror John gick hastigt bort för 10 år sedan i en hjärtsjukdom, något som vi då inte visste om. Nu kommer jag starta en fond i hans minne ”The children of John”. Tanken är att denna fond ska hjälpa underpriviligerade och föräldralösa barn i Tatum. Familjer/personer i Sverige ska fungera som stödfamiljer till enstaka barn som jag personligen sett ut. Stödfamiljen bidrar med donationer månadsvis, en del kan skickas ner direkt och en del fonderas för att på sikt kunna åstadkomma större saker, ex. studier utomlands.
Jag har byggt upp ett fåtal men pålitligt och bra nätverk i Tatum, personer som jag nu jobbat med de senaste veckorna och som gör allt de kan för att hjälpa underprivilegierade och föräldralösa barn. De kommer personligen se till att donationerna går direkt till barnen i form av skolavgifter, kläder, mat och andra nödvändigheter.
Pojken som jag skriver om ovan är en person som jag tagit "under mina vingar" och som kommer ingå i fonden The Children of John.
Är du intresserad av att vara en del av denna fond eller av att volontärarbeta med ACOHOF, kontakta mig så berättar jag gärna mer!
Tack till mina nyfunna vänner som jobbar för ACOHOF och som gjorde min resa till den bästa någonsin. Det är tack vare eldsjälar som ni som gör världen till en ljusare plats!
Och TACK till alla som stöttat och följt mig på min otroliga resa. En resa som jag aldrig kommer att ångra och minnen som jag kommer bevara i mitt hjärta i all evighet.
Viktoria Elman
